Georgiens Oupphörliga Kamp: En Resa Genom Ett Folk och Deras Historia

UTSIDAN AV INFORMATIONSCENTRET OM NATO OCH EU I TBILISI. FOTO: TRISTAN VIEL LAMARE

Sommaren 2023 valde jag att resa till Georgien och åka på en guidad visning av landet i en och en halv vecka. Av alla intryck som jag fick under min resa så var det i synnerhet en aspekt som jag fastnade extra mycket för: hur djupt känslorna verkligen går hos det georgiska folket kring deras historia, särskilt efter Sovjetunionens fall 1991.

Jag fick uppleva detta djup redan när jag först anlände till mitt hotell i Tbilisi. På dokumentet om ordningsreglerna som skulle signeras fanns en textrad som stack ut – Abkhazia and South Ossetia are Georgia. Detta var långt ifrån det sista politiska budskapet som jag skulle se. 

Under mina vandringar i Tbilisi så var den georgiska flaggan, EU-flaggan och den ukrainska flaggan mer synliga än andra, och allteftersom att turen fortsatte så blev det underliggande budskapet med de tre flaggorna allt tydligare: Vi är georgier, vi är européer, och vi kommer alltid stötta länder som undermineras av Ryssland. 

Under turens gång blev det också tydligt hur stor plats Georgiens historia har i deras bild av kampen för sin självständighet, men även för dem som söker närmare band med Ryssland. Det främsta exemplet på detta är kungen Erekle II, som jag fick lära mig ansågs vara den sista riktiga georgiska kungen. Han regerade över det enade riket Kartli-Kakheti (dagens östra Georgien) mellan 1744-1798 och kämpade för att upprätthålla Georgiens självständighet mot turkarna, perserna och ryssarna, något som gjort honom populär hos många georgier. Han har dock ett komplicerat eftermäle då han mot slutet av sin regeringstid bestämde sig för att sluta ett avtal om närmare band till Ryssland efter att ha insett att Georgien inte kunde stå emot tre regionala stormakter. Två år efter Erekles död annekterade Ryssland Georgien, och därifrån, kan man säga, att Georgiens moderna historia föddes. 

Det finns två narrativ kring eftermälet av Erekle II. Det finns de som menar att Erekles beslut om att sluta avtalet med Ryssland visar att det är naturligt för Georgien och Ryssland att samarbeta och söka närmare band mellan varandra. Att vägen till georgisk storhet inte är genom EU, utan genom ortodoxt brödraskap. 

Det andra narrativet menar att Erekle var i en omöjlig situation och Georgiens enda chans till överlevnad var att sluta närmare band med någon av Georgiens fiender. Han blev tvungen att välja “the lesser of three evils”. Detta perspektiv menar också att valet som Erekles beslutade var det enda som gjorde att Georgien kunde återuppstå under 1900-talet, då varken Osmanska riket [dagens Turkiet] eller Qajardynastin [dagens Iran] under samma period låtit minoriteter bilda sina egna länder. Han bör därför ses som den kung som säkrade Georgiens överlevnad. 

Men om man vill se hur djupt historiens ärr går på något annat sätt än i hotell dokument och historia om gamla kungar så är det inte svårt. Vid nationalparken Bordzjomi-Kharagauli går det inte att missa skyltar som informerar om hur delar av parken förstördes under Rysslands invasion. Även om det inte skrivs uttryckligen så kan man utläsa budskapet mellan raderna om att det var ett exempel på ekocid. I mitten av Georgien finner man Gori, den största staden som är närmast Sydossetien. Där befinner sig fortfarande georgiska militärdivisioner och det finns flera affischer med militären på. Detta skickar två tydliga budskap: “om ni [Ryssland] invaderar igen så är vi redo att försvara oss” och budskapet som genomtränger allt i Georgien: “Abchazien och Sydossetien är Georgien”. 

När min guidade tur var slut och jag anlände till Tbilisis flygplats tidigt på morgonen, så reste jag hem med ett tydligt intryck av Georgien och dess befolkning. Det är ett land och ett folk vars historia alltid har varit att kämpa för sin existens, men att de alltid hittar ett sätt att bevara den. Detta gäller oavsett om det är att pressa tillbaka sina fiender, eller genom att föra kulturen vidare under utlänsk ockupation. 

Rysslands senaste försök att agera som dockmästare av Georgien är ytterligare ett kapitel i den historien, men om deras historia lär oss något, så är det att georgierna inte kommer låta detta gå förbi obemärkt. Även om de skulle misslyckas i ett ryskt försök till ockupation, så kommer de inte att huka sig och ge upp. De kommer fortsätta att kämpa tills de har uppnått sitt mål: ett Georgien som styrs av georgier, för georgier och utan rysk inblandning.

Författare

Tristan Viel Lamare, Kandidatexamen i militärhistoria och mänskliga rättigheter