Min Syster Gråter
/
Kabul, Afghanistan, foto av: Mohammad Husaini, Hämtat från unsplah
Min syster gråter.
Inte högt, inte i raseri.
Bara en tyst gråt, en som faller långsamt,
som om hon redan förstått att ingen kommer att lyssna.
Året är 1996,
och skolan är inte längre för henne.
Min far ser på henne.
En man som överlevt krig,
som burit förluster större än sig själv.
Men han har aldrig sett något som detta –
en flicka som redan i barndomen förstår
att framtiden inte är hennes att ha.
Så han börjar gå.
Han går genom städer
där kvinnors röster har tystnat.
Han ser skolor som förblivit skolor,
men där halva befolkningen nu saknas.
Han lyssnar på män som säger
att det är så här det ska vara nu.
Att en flickas drömmar var ett misstag,
en parentes i historien.
Men min far vägrar att leva i en värld
där hans dotter gråter över rätten att lära sig.
Så han letar efter en annan.
Han letar efter en plats
där en flickas ord väger lika tungt som en pojkes.
Där kunskap inte är ett privilegium för de utvalda,
utan en självklarhet för alla.
Där hans döttrar kan gå på gatorna
utan att världen försöker sudda ut dem.
Och en dag hittar han den.
Vi lämnar, vi börjar om.
Min syster får sitta i ett klassrum igen,
hålla en penna,
skriva sin egen framtid.
Och världen öppnar sig.
Men staden vi lämnade står kvar.
Nästan trettio år har gått.
Andra flickor gråter samma tysta gråt.
Går samma väg till en skola som inte längre finns.
Sitter bakom samma dörrar,
väntar på samma framtid som aldrig kommer.
Hur många fler fäder måste resa sig
innan ingen flicka längre behöver gråta?
Hur många fler måste bryta sig loss,
söka, kämpa,
för det som aldrig borde ha tagits ifrån dem?
Tänk om alla män såg vad min far såg.
Tänk om alla män började gå.
Sadaf Haidari - verksamhetsutvecklare och kommunikationsansvarig vid Truxco Energy, tidigare administrationschef vid svenska ambassaderna i Kosovo och Ungern
English Version
My sister weeps
My sister weeps,
not loudly, nor in rage,
but with tears that fall quietly,
like dust settling in abandoned rooms,
as if she already knows
no one will listen.
The year is 1996.
The school gates are closed to her.
My father stands still, watching—
a man who has survived war,
who buried the past in silence,
who carried losses words could never hold.
Yet nothing compares to this -
a girl, not yet grown,
already learning
her future is not hers to own.
He begins to walk.
Through streets where the wind
carries only half the laughter it once did,
past schools where chalkboards remain
frozen in yesterday’s unfinished lessons.
He listens to men who speak with certainty,
as if history had always been this way,
as if a girl’s dreams were a mistake—
a brief parenthesis in time.
But my father refuses to live in a world
where his daughter must mourn the right to learn.
He searches for a city
where the sky is wide enough
for a girl’s voice to burn,
where the right to learn is not a privilege to earn,
but simply given at birth,
a place where his daughters can stride
without the terrors of the world.
And one day, he finds it.
We leave. We begin anew.
My sister enters a classroom,
her fingers curl around a pen,
and for the first time,
she writes her own name
in the letters of a foreign world.
The city we left lingers,
its streets still echoing silence.
Nearly thirty years have passed.
Other girls weep the same silent tears,
trace the same path past a school long gone,
sit behind gates that won’t open,
waiting for a future that never arrives.
History whispers their names,
but the streets pretend not to hear.
How many fathers must rise
before no girl is left waiting in the dark?
How many more must break away,
search, fight—
for something that should never have been lost?
What if all men saw what my father saw?
What if all men began to walk,
so no child learned to silence their dreams,
so no one has to leave at all?
Sadaf Haidari - from Kabul to Lund
