Min Syster Gråter

Kabul, Afghanistan, foto av: Mohammad Husaini, Hämtat från unsplah

Min syster gråter.

Inte högt, inte i raseri.
Bara en tyst gråt, en som faller långsamt,
som om hon redan förstått att ingen kommer att lyssna.

Året är 1996,
och skolan är inte längre för henne.
Min far ser på henne.
En man som överlevt krig,
som burit förluster större än sig själv.
Men han har aldrig sett något som detta –
en flicka som redan i barndomen förstår
att framtiden inte är hennes att ha.

Så han börjar gå.

Han går genom städer
där kvinnors röster har tystnat.
Han ser skolor som förblivit skolor,
men där halva befolkningen nu saknas.
Han lyssnar på män som säger
att det är så här det ska vara nu.
Att en flickas drömmar var ett misstag,
en parentes i historien.

Men min far vägrar att leva i en värld
där hans dotter gråter över rätten att lära sig.
Så han letar efter en annan.

Han letar efter en plats
där en flickas ord väger lika tungt som en pojkes.
Där kunskap inte är ett privilegium för de utvalda,
utan en självklarhet för alla.
Där hans döttrar kan gå på gatorna
utan att världen försöker sudda ut dem.

Och en dag hittar han den.
Vi lämnar, vi börjar om.
Min syster får sitta i ett klassrum igen,
hålla en penna,
skriva sin egen framtid.

Och världen öppnar sig.
Men staden vi lämnade står kvar.

Nästan trettio år har gått.
Andra flickor gråter samma tysta gråt.
Går samma väg till en skola som inte längre finns.
Sitter bakom samma dörrar,
väntar på samma framtid som aldrig kommer.

Hur många fler fäder måste resa sig
innan ingen flicka längre behöver gråta?
Hur många fler måste bryta sig loss,
söka, kämpa,
för det som aldrig borde ha tagits ifrån dem?

Tänk om alla män såg vad min far såg.
Tänk om alla män började gå.

Sadaf Haidari - verksamhetsutvecklare och kommunikationsansvarig vid Truxco Energy, tidigare administrationschef vid svenska ambassaderna i Kosovo och Ungern


English Version

My sister weeps

My sister weeps,
not loudly, nor in rage,
but with tears that fall quietly,
like dust settling in abandoned rooms,
as if she already knows
no one will listen.

The year is 1996.
The school gates are closed to her.

My father stands still, watching—
a man who has survived war,
who buried the past in silence,
who carried losses words could never hold.
Yet nothing compares to this -
a girl, not yet grown,
already learning
her future is not hers to own.

He begins to walk.

Through streets where the wind
carries only half the laughter it once did,
past schools where chalkboards remain
frozen in yesterday’s unfinished lessons.

He listens to men who speak with certainty,
as if history had always been this way,
as if a girl’s dreams were a mistake—
a brief parenthesis in time.

But my father refuses to live in a world
where his daughter must mourn the right to learn.

He searches for a city
where the sky is wide enough
for a girl’s voice to burn,
where the right to learn is not a privilege to earn,
but simply given at birth,
a place where his daughters can stride
without the terrors of the world.

And one day, he finds it.

We leave. We begin anew.
My sister enters a classroom,
her fingers curl around a pen,
and for the first time,
she writes her own name
in the letters of a foreign world.

The city we left lingers,
its streets still echoing silence.

Nearly thirty years have passed.
Other girls weep the same silent tears,
trace the same path past a school long gone,
sit behind gates that won’t open,
waiting for a future that never arrives.

History whispers their names,
but the streets pretend not to hear.

How many fathers must rise
before no girl is left waiting in the dark?
How many more must break away,
search, fight—
for something that should never have been lost?

What if all men saw what my father saw?
What if all men began to walk,
so no child learned to silence their dreams,
so no one has to leave at all?

Sadaf Haidari - from Kabul to Lund

Dags för EU att ta på sig ledartröjan!

Fraktcontainrar i Bukit Merah, Singapore, med en tillagd EU-flagga. Originalfoto av chuttersnap, hämtat från Unsplash.

Vilka effekter kan USA:s handelspolitik få på Sverige, EU och den globala ekonomin? Och hur bör vi förhålla oss till USA:s alltmer protektionistiska inställning till handel? Frågorna är högaktuella då USA:s president Donald Trump både inför tullar och strösslar med hot om tullar. Just att hot om tullar används som en förhandlingsteknik är viktigt att komma ihåg i sammanhanget.

Förra gången USA kraftigt höjde sina tullar generellt mot omvärlden var 1930, när den så kallade Smoot-Hawley-lagen stiftades. Den bidrog till motåtgärder från en rad länder och 1930-talets ekonomiska depression. I dag vet vi vilka konsekvenser den typen av politik kan få. Vi har kunskapen som krävs för att välja en annan väg.

I skrivande stund har USA infört tullar på 10 procent på import från Kina och pausat de utlysta tullarna mot Mexiko och Kanada. Donald Trump har utfärdat en presidentorder om tullar på 25 procent på import av stål och aluminium, som ska börja gälla den 12 mars. Den kommer att slå mot alla länder som exporterar dessa råvaror till USA, inklusive Sverige.

I ljuset av att USA är EU:s största handelspartner och att de transatlantiska handelsströmmarna länge har varit, och är, oerhört viktiga för EU, så kan effekterna av Trumps utlysta tullar bli kännbara.

Kommerskollegium har gjort en analys som visar negativa tillväxteffekter världen över om breda tullar på 20 procent på USA:s import blir verklighet, och detta tillsammans med en betydande minskning av internationell handel.

För Sveriges del skulle den totala handelseffekten bli måttlig i ett sådant scenario. Exporten till USA förväntas dock minska med cirka 16 procent. Detta beror delvis på en kraftig nedgång i exporten från fordonsindustrin, som står för nästan en tredjedel av Sveriges totala export till USA. EU som helhet skulle också uppleva en minskning i det ekonomiska utbytet med USA. Däremot skulle EU:s import från Kina öka med cirka 7 procent.

När USA nu träder i ett protektionistiskt virrvarr så kommer det bland annat att innebära att EU måste se om sitt hus, komma samman, ta ett steg framåt och visa ledarskap.

För USA:s del visar våra beräkningar att den aktör som förlorar mest på Trumps tullar är USA självt, det vill säga inhemska företagare och konsumenter. Insatsvaror blir dyrare att importera och slutprodukter till konsumenter likaså.

Den amerikanska ekonomin riskerar att krympa och inflationen öka. Det går stick i stäv med vad Trump har velat åstadkomma som amerikansk president. Han skjuter sig själv i foten så att säga, och även om han inte vill tillstå det så ser ju resten av samhället det. Börsen riskerar att påverkas, och det återstår att se hur långt detta kan drivas innan det får negativa effekter.


»Sverige och EU måste vara frihandelns främsta banerförare.«


Risken att det uppstår en handelskonflikt mellan EU och USA är reell. Ökad amerikansk protektionism riskerar att göra både EU och USA fattigare. Och detta i ett läge då man istället borde rusta våra ekonomier för att – inte minst – kunna möta de hot som finns från andra delar av världen.

Så frågan är vad Sverige och EU har att vänta? Och hur ska vi mota Olle i grind? Viktigast av allt, hur bör vi agera för att EU:s ekonomi ska stå så stark som möjligt?

Att tullar skulle vara det vackraste ordet, så som president Trump presenterar saken, håller jag inte alls med om. Sverige och EU måste vara frihandelns främsta banerförare. Beroende på Trumps nästa drag kan det bli nödvändigt för EU att svara på amerikanska tullhöjningar med egna tullhöjningar. Men vår grundinställning bör vara att sträva efter att minimera skadan och hålla importkanalerna öppna.

Det finns inget så praktiskt som god teori. Och handelsteorin visar att handelshinder ofta skadar den egna ekonomin minst lika mycket som motpartens.

Dessutom visar den senaste forskningen att vinster av handel till övervägande del kommer från import. Skälet är att import har visat sig starkt förknippad med positiva produktivitetseffekter i den egna industrin, som är beroende av importerade insatsvaror.

Även om tullar införs gentemot EU så hoppas jag att det i framtiden finns områden där EU kan samarbeta med USA, exempelvis inom den digitala ekonomin och för den gröna omställningen.

Vi borde också kunna agera samfällt för att öka säkerheten i handeln och för att hantera de säkerhetshot som Ryssland och Kina kan utgöra.

Det finns i sammanhanget två arenor att spela på för EU:s del.

Först har vi den interna marknaden inom EU som måste stärkas och fungera bättre. Om alla medlemsländer skulle följa de uppsatta reglerna för handel, så skulle EU:s ekonomi, enligt en uppskattning, kunna växa med upp emot fem procent.

Den andra arenan är EU:s handel med omvärlden. Här bör vi se till att förbättra förutsättningarna för handel med pålitliga partners – det växer exempelvis fram ett stort frihandelsområde runt Stilla Havet, som EU bör knyta sig närmare till. Jag skulle också gärna se att vi använder oss av OECD som plattform för att diskutera hur vi som demokratier på bästa sätt kan möta de utmaningar som finns. Vi måste med andra ord värna, slipa och förbättra handelsavtal med andra marknader i världen.

För att avrunda, president Trump har gått fram med en slogan, som inte är särskilt bra att höra i perspektivet av den gröna omställningen, som lyder ”drill, baby, drill”. Jag skulle önska att världens demokratier, med EU i spetsen, får en ny slogan som istället lyder: ”trade, baby, trade”.

För övrigt, välkommen att lyssna på podcasten Utrikesnytt där jag intervjuas om samma ämne som ovan.

Anders Ahnlid, generaldirektör på Kommerskollegium.

Georgiens Oupphörliga Kamp: En Resa Genom Ett Folk och Deras Historia

UTSIDAN AV INFORMATIONSCENTRET OM NATO OCH EU I TBILISI. FOTO: TRISTAN VIEL LAMARE

Sommaren 2023 valde jag att resa till Georgien och åka på en guidad visning av landet i en och en halv vecka. Av alla intryck som jag fick under min resa så var det i synnerhet en aspekt som jag fastnade extra mycket för: hur djupt känslorna verkligen går hos det georgiska folket kring deras historia, särskilt efter Sovjetunionens fall 1991.

Jag fick uppleva detta djup redan när jag först anlände till mitt hotell i Tbilisi. På dokumentet om ordningsreglerna som skulle signeras fanns en textrad som stack ut – Abkhazia and South Ossetia are Georgia. Detta var långt ifrån det sista politiska budskapet som jag skulle se. 

Under mina vandringar i Tbilisi så var den georgiska flaggan, EU-flaggan och den ukrainska flaggan mer synliga än andra, och allteftersom att turen fortsatte så blev det underliggande budskapet med de tre flaggorna allt tydligare: Vi är georgier, vi är européer, och vi kommer alltid stötta länder som undermineras av Ryssland

Under turens gång blev det också tydligt hur stor plats Georgiens historia har i deras bild av kampen för sin självständighet, men även för dem som söker närmare band med Ryssland. Det främsta exemplet på detta är kungen Erekle II, som jag fick lära mig ansågs vara den sista riktiga georgiska kungen. Han regerade över det enade riket Kartli-Kakheti (dagens östra Georgien) mellan 1744-1798 och kämpade för att upprätthålla Georgiens självständighet mot turkarna, perserna och ryssarna, något som gjort honom populär hos många georgier. Han har dock ett komplicerat eftermäle då han mot slutet av sin regeringstid bestämde sig för att sluta ett avtal om närmare band till Ryssland efter att ha insett att Georgien inte kunde stå emot tre regionala stormakter. Två år efter Erekles död annekterade Ryssland Georgien, och därifrån, kan man säga, att Georgiens moderna historia föddes. 

Det finns två narrativ kring eftermälet av Erekle II. Det finns de som menar att Erekles beslut om att sluta avtalet med Ryssland visar att det är naturligt för Georgien och Ryssland att samarbeta och söka närmare band mellan varandra. Att vägen till georgisk storhet inte är genom EU, utan genom ortodoxt brödraskap. 

Det andra narrativet menar att Erekle var i en omöjlig situation och Georgiens enda chans till överlevnad var att sluta närmare band med någon av Georgiens fiender. Han blev tvungen att välja “the lesser of three evils”. Detta perspektiv menar också att valet som Erekles beslutade var det enda som gjorde att Georgien kunde återuppstå under 1900-talet, då varken Osmanska riket [dagens Turkiet] eller Qajardynastin [dagens Iran] under samma period låtit minoriteter bilda sina egna länder. Han bör därför ses som den kung som säkrade Georgiens överlevnad. 

Men om man vill se hur djupt historiens ärr går på något annat sätt än i hotell dokument och historia om gamla kungar så är det inte svårt. Vid nationalparken Bordzjomi-Kharagauli går det inte att missa skyltar som informerar om hur delar av parken förstördes under Rysslands invasion. Även om det inte skrivs uttryckligen så kan man utläsa budskapet mellan raderna om att det var ett exempel på ekocid. I mitten av Georgien finner man Gori, den största staden som är närmast Sydossetien. Där befinner sig fortfarande georgiska militärdivisioner och det finns flera affischer med militären på. Detta skickar två tydliga budskap: “om ni [Ryssland] invaderar igen så är vi redo att försvara oss” och budskapet som genomtränger allt i Georgien: “Abchazien och Sydossetien är Georgien”. 

När min guidade tur var slut och jag anlände till Tbilisis flygplats tidigt på morgonen, så reste jag hem med ett tydligt intryck av Georgien och dess befolkning. Det är ett land och ett folk vars historia alltid har varit att kämpa för sin existens, men att de alltid hittar ett sätt att bevara den. Detta gäller oavsett om det är att pressa tillbaka sina fiender, eller genom att föra kulturen vidare under utlänsk ockupation. 

Rysslands senaste försök att agera som dockmästare av Georgien är ytterligare ett kapitel i den historien, men om deras historia lär oss något, så är det att georgierna inte kommer låta detta gå förbi obemärkt. Även om de skulle misslyckas i ett ryskt försök till ockupation, så kommer de inte att huka sig och ge upp. De kommer fortsätta att kämpa tills de har uppnått sitt mål: ett Georgien som styrs av georgier, för georgier och utan rysk inblandning.

Författare

Tristan Viel Lamare, Kandidatexamen i militärhistoria och mänskliga rättigheter