Colombias försvunna befolkning - En stigande siffra

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: info@utrikespolitiskafton.com

KAROLINA BOYOLI

Ordförande, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

Brottet påtvingat försvinnande har registrerats i minst 85 länder runt om i världen, med flera hundratusentals offer och har särskilt drabbat befolkningen i Latinamerika under de senaste decennierna. Antalet försvunna i Mexiko överstiger 100 000 fall, i Guatemala har minst 45 000 personer registrerats som saknade under den internt väpnade konflikten och i Argentina stiger siffran till 30 000 saknade under den senaste militärdiktaturen. Siffrorna är resultatet av politisk praxis i de enskilda staterna, som upprätthåller höga nivåer av straffrihet. Det råder inte konsensus om antalet offer i Colombia, enligt siffror från Minnes- och konfliktobservatoriet uppgår registret till över 80 000 försvunna personer, men andra röster från civilsamhällets organisationer hävdar att det finns fler direkta offer och att den faktiska siffran sannolikt överstiger 200 000 fall.

Analys 1 - Bakomliggande faktorer

Påtvingat försvinnande, som definierat av Amnesty Sverige, är en term inom folkrätten som innefattar att en person frihetsberövats av en stat eller annan typ av politisk organisation och att man efter försvinnandet nekar och/eller hemlighåller personens uppehållsort eller öde. I Colombia har denna metod av våld och terror använts under stora delar av den över 50-åriga konflikten som fortfarande pågår. Fler och fler fall offentliggörs av civilsamhället och anhöriga och försvinnandena fortsätter att äga rum än idag. Det colombianska civilsamhället har organiserat sig för att söka efter sina nära och kära, kräva rättvisa och främja de strukturella förändringar som är nödvändiga så att det påtvingade försvinnandet av människor aldrig händer igen.

Brottet kopplas direkt till det som definieras som statliga brott vilket är brott som organiseras av en stat. I Colombia har tredje parter använts som förövare när det till exempel funnits så kallade “fiender mot den egna staten” vilka har trott på en politik eller ett samhälle annat än det styrande vilket inkluderar fackligt aktiva, politiskt aktiva, studentkårsaktiva m.fl. med motsägande åsikter. Att få någon att försvinna har därmed varit ett sätt att tysta oppositionens röster på samtidigt som man håller befolkningen under kontroll genom terror också skräck.

Analys 2 - Den colombianska statens ansvar

Nydia Erika Bautistas stiftelse har presenterat en rad rekommendationer och förslag för Sökenheten efter personer som anmälts saknades (UBPD) arbete vilka bland annat inkluderar att stärka kvinnors skydd, eftersom det ofta är kvinnor i form av fruar eller mödrar som sökt sina försvunna närstående och därigenom själva satt sig i fara. De vill även säkerställa efterlevnaden av rekommendationerna från FN:s kommitté för påtvingade försvinnanden, garantera ett brett, inkluderande och effektivt, territoriellt och nationellt deltagande enligt principen om centralitet för offren för fredsavtalet mellan regeringen och FARC och genomföra sök- eller identifieringsåtgärder med oberoende internationella och nationella kriminaltekniska team. Andra åtgärder de vill se är att anta ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt, som garanterar en plats för internationell lag om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i UBPD:s arbete samt att erkänna och synliggöra påtvingade försvinnanden som ett brott mot mänskligheten och inte generalisera dem som "personer som rapporterats saknade".

Analys 3 - Offrens behov

Movice arbetar med rätten till historiskt minne och mot straffrihet och representerar en stor del av offren för statliga brott i Colombia. Deras röster lyfter bland annat diskussionen om att det första behovet offren har är att hitta var de personer som har drabbats av detta allvarliga brott finns. För det andra, att få veta sanningen, att få veta vad som hände, vem som gav ordern: hitta den ansvariga för att döma denne. Det är svårt och ibland nästan omöjligt att straffa dessa människor som har åtnjutit straffrihet i så många år, men åtminstone statens ansvar hittas eftersom det är en institution som kan svara.

Slutsats

Sannolikt kommer siffrorna av offer för påtvingat försvinnande i Colombia att fortsätta öka under åren. När många av organisationerna började arbeta för att förhindra detta var den officiella statistiken av försvunna endast på 3000 personer vilket nu tros ha vuxit till över 200 000. Det stora mörkertalet är vad som kommer att leda till att fallen kommer att fortsätta öka i år framöver. I Colombia har det hänt, det händer och det kommer sannolikt fortsätta att hända tills den dag systemet är tillräckligt stabilt för att motverka det och när staten är villig att presentera sanningen om de brott som har begåtts. För att uppnå rättvisa måste man fortsätta arbeta för att offren ska få upprättelse och för att de ska få veta sanningen.