Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Introduktion

Under de senaste två decennierna har Turkiet blivit en av de mest produktiva och minst kontroversiella utrikesrelationerna för flera afrikanska länder. Turkiska företag har fått viktiga utvecklingsprojekt och landets diplomater har blivit anförtrodda medlare. Detta utan att ha provocerat den storpolitiska konkurrensen i regionen eller skapat lokal animositet. Liksom mycket av Turkiets övriga engagemang och afrikanska händelser i stort, har det gått under radarn för den västliga publiken. Mot denna bakgrund anser jag att det är på tiden med en övergripande kartläggning av Turkiets afrikanska ”rise to fame”, dess lyckosamma strategi som effektivt utnyttjar synergier mellan parternas säkerhets- och industripolitik, dess effekter och vad Europa kan lära sig för sina egna strategiska partnerskap.

Fokus på afrikanska relationer

Sedan millenieskiftet har Turkiet som sagt stadigt utvecklat sina afrikanska relationer, med turkisk-afrikanska toppmöten sedan 2003 och ett strategiskt partnerskap med Afrikanska unionen sedan 2007. De bilaterala samarbetena var – likt många andra internationella aktörer på kontinenten – humanitära och militära. Under 00-talet hade flera islamistiska terrorgrupper och andra rebellgrupper runt om på kontinenten blivit ett alltmer systemhotande hot: al-Shabaab på Afrikas horn (Somalia och Etiopien), JNIM och Tuaregrebellerna i Sahel (Mali, Niger och Burkina Faso) och Algeriet, och dylika systemhotande grupper längre söderut i Kenya, Tanzania och Uganda. Den turkiska militärens erfarenhet av terrorbekämpning mot PKK samt dess utvecklande försvarsindustri som var specialiserade just på den produktkategorin, gjorde då säkerhet och försvar till ett mycket givande samarbetsområde – både för Turkiets industriella utveckling och de afrikanska regeringarnas militära kapacitet [1].

Den tillit som skapades då rann senare på 10-talet och 20-talet över till att Ankara blev förstahandsvalet för många andra projekt. Det ser man tydligast i Somalia som kom att bli deras afrikanska fotfäste. De fick snabbt affärer att förse Somalia med annat försvarsmateriel och flera turkiska företag, privata som statskontrollerade, fick betydelsefulla kontrakt för utvinning av naturresurser och utbyggnad av infrastruktur. En utveckling som gick hand i handske med Turkiets industriella strategi att bygga en ledande inhemsk försvarsindustri samt att utvecklas till den regionala knutpunkten för energiresurser från Kaukasus, Kaspiska havet, Ryssland, Mellanöstern och nu Nordafrika och Afrikas horn, till Europa [2].

Under 20-talet har de ekonomiska banden knutits allt starkare och visat på hur affärerna konkret, ömsesidigt gynnsamt och pragmatiskt knyter samman industri med säkerhet. Det tydligaste exemplet på detta är under 2024 då ett avtal undertecknades som gav Turkiet rätt till 30 procent av skatteintäkterna från Somalias havsbaserade olja och gas i gengäld mot att de stöttar och tränar återutbyggnaden av den somaliska flottan [3]. Det avtalet har sedermera utvecklas till att det turkiska statsägda företaget TPAO under året fått koncessioner att prospektera och utvinna havs- och landbaserad olja och gas, något som Somalia inte alls hade haft den tekniska expertisen att genomföra själva [4]. Genom partnerskapet har alltså Somalia fått en stabil samarbetspartner som är villig att gå in med kapital och teknisk expertis för att möjliggöra utbyggnaden av landets resursutvinning, samt (!) att bygga ut en egen flotta för att säkra dessa naturresurser och motverka det utbredda illegala fisket. Alltså en mycket givande strategi för Somalia, samtidigt som det går i linje med Turkiets regionala energistrategi och positionering.

Affärer som banar väg

Det somaliska partnerskapet har också gett ringar på vattnet med affärer runt om i Afrika. I Etiopien har Turkiet försett regeringen med avancerade drönare i sin kamp mot Tigrayrebellerna, i Sahelregionen likaså mot JNIM och Tuaregrebellerna, och dylikt längre söderut. Därtill också att man nu i januari 2025 börjar etablera lokala försörjningskedjor med produktion och underhåll av drönare i Marocko för den regionala marknaden [5]. De affärerna, och tilliten det har gett, har dessutom skapat en positiv spiral för Ankaras politiska arbete och globala anseende med att det är just turkiska diplomater som under sommaren och hösten 2024 har fått uppdraget att medla mellan Somalia och Etiopien i de allvarliga spänningarna om erkännandet av utbrytarregionen Somaliland. Något som nu i årsskiftet har gett positiva resultat, med den så kallade Ankaradeklarationen, efter att Turkiets President Erdogan personligen medlade den tredje förhandlingsrundan i Ankara [6].

Vad är alltså strategin? I korta drag kan man säga att det, i likhet med andras engagemang i regionen, bygger på försvarsrelaterat och humanitärt samarbete – men med en stor skillnad: en upplevd och strukturell långsiktighet. Man bidrar inte bara militärt eller humanitärt i stunden, utan stöttar också upp det med långsiktigt investerat kapital och förutsättningarna för att göra det kapitalet produktivt. Detta med ett tydligt fokus på länder där det finns synergier mellan ländernas säkerhets- och industribehov och de turkiska säkerhets- och industripolitiska strategierna. I projekten möjliggör man för ett långsiktigt partnerskap med den regionalt svårfunna tekniska kompetensen och långa (ibland över 80-åriga!) operativa kontrakt. Det skapar en helt annan upplevelse och tillit där hjälpen – vare sig ekonomisk eller militär – inte är kortsiktig och villkorad, utan snarare ett gemensamt projekt för konkret industriell utveckling.

Bröder emellan

Utöver detta kommer den ”kortsiktiga” men nödvändiga humanitära hjälpen när den behövs som en del i det strategiska narrativet om ett ”muslimskt brödraskap”. Samtidigt skiljer de sig från andra aktörer i sin långsiktiga satsning även inom det humanitära, exempelvis med utbildningsprogram för afrikanska studenter vid turkiska universitet som också det bidrar till den industriella utvecklingen. I slutändan är det det långsiktiga industriella och säkerhetspolitiska partnerskapet – stöttat av konkreta privata och statliga investeringar, och inte bara ord eller bistånd – som skapar ”brödraskapet”, och i förlängningen, inflytande.

Med det sagt, finns det en hel del problem. För det första är det inte säkert att industripolitik som denna faktiskt är marknadsekonomiskt värdeskapande eller om det istället blir en ineffektiv snedvridning av marknaden och av var turkiskt kapital investeras. För det andra, lägger Ankara inte så stor vikt vid upprätthållandet av mänskliga rättigheter eller att man oproportionerligt stöttar auktoritära regimer med stora konsekvenser för vissa minoritetsbefolkningar. Något man tydligt ser i Etiopien där turkiskt försvarsmaterial ibland används för sådana handlingar. Förutom det kortsiktiga lidandet det innebär, vet vi också att ignorans av mänskliga rättigheter i många fall är drivande för ytterligare långsiktiga konflikter. Klart negativt för den regionala utvecklingen och Turkiets anknutna tillit. Men det verkar tyvärr stå som en, för Turkiet, irrelevant fotnot. Strategin har i stort varit mycket lyckosam för Ankara under de senaste två decennierna och skapat stora möjligheter för landets strategiska positionering.

Med den amerikanska isolationeringen och biståndsstrypningen, den kinesiska inhemska överbelåningen och därav minskade möjlighet till globala projekt, samt Europas kapitalbehov till industri och försvar på hemmaplan, öppnas den diplomatiska spelplanen upp för Turkiet och andra Gulfstater. Vissa lokala alternativ, såsom Saudiarabien och Förenade arabemiraten, har visat intresse att konkurrera om inflytande genom att distribuera stora mängder pengar och vapen – något som inte tyr särskilt långsiktigt produktivt för någon av partnerna, snarare det motsatta. Med sin lokalt unika industriella kompetens och långsiktighet ska det mycket till för att Turkiet inte tar ledarrollen i detta.

Vissa afrikanska länder tar också emot militär hjälp från Ryssland men den visar sig vara tämligen kortsiktig och exploaterande. Även det ryska industriella engagemanget har det pratats om i vissa fall, men har hitintills varit mycket ord utan verkstad. Inte så konstigt kanske när fokuset för Moskva och dess industri ligger närmare hem. Hur Ryssland dessutom logistiskt och tekniskt skulle kunna konkurrera med Turkiet i Afrika när de inte ens har tillräckligt med teknisk kompetens eller ingångsprodukter för sin inhemska industri låter jag vara osagt [7].

Konsekvenser för Europa

Vad detta betyder för Europa får framtiden avgöra. Ett betrott engagemang och inflytande av en NATO-allierad med relativ respekt för den regelbaserade världsordningen och en potential till regional ekonomisk utveckling är å ena sidan en god framtidsutsikt. I alla fall i relation till det ryska eller kinesiska alternativet när Europa själva inte har tilliten eller det investerbara kapitalet att göra detsamma. Å andra sidan kan man notera bristen av de tidigare nämnda perspektiven på mänskliga rättigheter och en möjlig snedvridning av marknaden. Oavsett finns det några viktiga lärdomar från den turkiska strategin som Europa kan dra till sina intresseregioner i Kaukasus och Östeuropa där man söker liknande strategiska partnerskap:

Att skapa en strukturellt inbyggd långsiktighet i sitt industriella engagemang där långsiktiga operativa kontrakt och avgörande tekniska beroenden cementerar partnerskapen bortom politiken och humanitära projekt.
Att konkret sammanfoga industriella samarbeten med egna regionala säkerhetsmål.
Att kreativt exploatera synergier mellan parternas industri- och säkerhetspolitiska mål och motsvarande kapaciteter (likt synergierna mellan den turkiska energistrategin och Somalias marina säkerhet).

Jag hoppas att denna kartläggning har upplyst om en relativt odiskuterad aktör i afrikansk politik som under de senaste decennierna har fått en alltmer betydande roll. Framförallt intressant för dess lokalt uppskattade strategi byggt på ekonomiska och säkerhetspolitiska synergier med en strukturell långsiktighet.

Referenser

[1] Nogueira Pinto, T. (2024). Turkey’s push for influence in Africa is Working. Geopolitical Intelligence Services. 9 april. https://www.gisreportsonline.com/r/turkey-influence-africa/

[2] Novikau, A. & Muhasilovic, J. (2023). Turkey’s quest to become a regional energy hub: Challenges and Opportunities. Heliyon Vol. 9(11). doi.org/10.1016/j.heliyon.2023.e21535

[3] Baez, K. (2024). Turkey signed two major deals with Somalia. Will it be able to implement them? Atlantic Council. 18 juni. https://www.atlanticcouncil.org/blogs/turkeysource/turkey-signed two-major-deals-with-somalia-will-it-be-able-to-implement-them/

[4] Gumrukcu, T. (2024). Turkey’s TPAO, Somalia’s petrol authority sign onshore exploration deal. Reuters. 25 oktober. https://www.reuters.com/business/energy/turkeys-tpao-somalias-petrol authority-sign-onshore-exploration-deal-2024-10-25/

[5] Williams, L. (2025). Morocco Emerges as Africa’s Drone Powerhouse Through Strategic Turkish Partnership. The Rio Times. 4 februari. https://www.riotimesonline.com/morocco-emerges as-africas-drone-powerhouse-through-strategic-turkish-partnership/

[6] Yibeltal, K. & Rukanga B. (2024). Ethiopia and Somalia agree to end bitter Somaliland port feud. BBC. 12 december. https://www.bbc.com/news/articles/cvgr7v1evvgo

[7] Luzin, P. (2024). Workforce Shortages Plague Russian Arms Manufacturing. Eurasia Daily Monitor Vol. 21(98). Hämtad från https://jamestown.org/program/workforce-shortages-plague russian-arms-manufacturing/

Analyser

Turkiets lyckade strategi i Afrika