Ett bortglömt Armenien — Utrikespolitisk Afton

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Froila Flórez Toscano

Analytiker, Utrikespolitisk Afton

Introduktion

I september förra året lanserade Azerbajdzjan en överraskningsattack som lamslog armenierna. På bara en dag var hela Artsach ockuperat. En vecka senare signerade Artsachs president upplösandet av alla republikens statliga institutioner och en vecka efter detta signerande var något mer än 100 000 människor på flykt.(1) Upplösandet av en stats alla institutioner och nästintill hela dess befolkning på flykt tycks vara en ganska dramatisk händelse, ändå har det knappt uppmärksammats av media i omvärlden. Hur är detta möjligt? Finnandet av en logisk förklaring bör inledas med en historisk tillbakablick kring konflikten och dess karaktärsdrag.

En historisk tillbakablick

Armenien brukar beskrivas som en av de äldsta nationerna i världen, med en historia som är flera tusen år gammal.(2) Dess områden omnämns i Bibeln eftersom Noas ark strandade på toppen av Ararat – ett heligt berg för armenierna som bl.a. avbildas i landets statsvapen – efter syndafloden. Armenien är dessutom den första kristna nationen, i.e., det första folket som kollektiv anammade det kristna budskapet och antog tron som rikets officiella religion. Det geografiska läget har gjort Armeniens överlevnad svår då mäktiga imperier såsom romarna, perserna, araberna, turkarna och ryssarna på ett eller annat sätt velat lägga anspråk på området.(3) Särskilt svårt var slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De sista decennierna av Osmanska riket och de första åren av det nybildade Turkiet karakteriserades av ett konstant förtryck, synnerligen plågsamt var det under de hamidiska massakrerna på 1890-talet där uppemot 300 000 armenier dödades, och ännu hemskare blev det under 1910-talet där några miljoner kristna från områdets minoriteter – t.ex. armenier, pontiska greker, assyrier, syrianer och kaldéer – dödades. Dessa sistnämnda händelser får vi följa i filmen The Promise med Christian Bale som en av huvudrollerna i filmen. I Sverige har händelserna uppmärksammats med tilltagande intensitet de senaste åren. Seyfo har varit den vanligaste terminologiska beteckningen när det talas om folkmordet, vilket är den assyrisk-syrianska terminologin, armenierna talar istället om Meds Yeghern.(4) Folkmordet erkänns nu av flertalet stater och år 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet – den dåvarande utrikesministern Carl Bildt menade dock att den dåvarande regeringen inte nödvändigtvis stod bakom beslutet och att politiseringen av historien är ett misstag – som svar på detta kallade Turkiet hem sin ambassadör, då Turkiet bestämt, tillsammans med Azerbajdzjan, förnekar alla folkmordsanklagelser.(5) Efter första världskriget med Centralmakternas förlust undertecknades Sèvres-fördraget av bl.a. Osmanska riket, där utlovades exempelvis en armenisk stat. Detta svek från den osmanska sultanen ledde emellertid till en utbredd besvikelse bland turkarna, som ledda av den senare kände landsfadern Mustafa Kemal Atatürk valde att strida och återta områden som Sèvres-fördraget lovat bort, däribland stora områden av det som utlovats till Armenien, och icke att förglömma, områden som historiskt varit Armeniens.(6) Samtidigt som allt detta skedde triumferade bolsjevismen i Ryssland och alltfler länder började ockuperas av denna nya ideologiska stormakt, bl.a. erövrades Armenien 1922. Under sovjetstyret införlivades området Nagorno-Karabach i den nybildade azerbajdzjanska socialistiska sovjetrepubliken, fastän majoriteten av befolkningen var armenisk.(7) Detta sågs alltid som ett geostrategiskt val av Stalin för att vinna turkfolkens sympatier, ha i åtanke att turkfolken är många fler än armenierna.

En analys av nuläget

Armenierna var inte särskild bekväma under sovjetstyret. Precis som de allra flesta folkslagen i socialistrepublikerna upplevde majoriteten av befolkningen att de folkliga traditionerna förföljdes och förtrycktes i internationalismens och sekularismens namn. Perestrojkan och glasnost under Gorbatjovs ledning ledde till ett försvagande av den sovjetiska ordningen, och kort därefter till upplösandet av hela den sovjetiska statsapparaten. I det ögonblicket började alla kräva secession och självständighet, något som man på pappret egentligen alltid hade haft, men som de facto omöjligtvis kunde tillåtas. Däribland utropade Azerbajdzjan, Armenien och Nagorno-Karabach självständighet. Nagorno-Karabach som alltid varit överväldigande armeniskt firade en folkomröstning 1991 där 99,98 procent röstade för ett självständigt land, en folkomröstning som bojkottades av den lilla azerbajdzjanska minoriteten. Givetvis stöttade och firade Armenien resultaten, medan Azerbajdzjan och Turkiet självfallet aldrig accepterade dessa folkomröstningar. Det mest häpnadsväckande – eller kanske inte så häpnadsväckande om man inte fortsatt är löjligt naiv– är att omvärlden, rectius västvärlden, som alltid varit oerhört entusiastisk kring självbestämmanderätten à la Wilson däremot tycktes vara bestämt emot Nagorno-Karabachs – senare Artsach – rätt till självbestämmande. Hur kan denna motsägelse förklaras när minsta lilla självbestämmandeyttrande vanligtvis alltid stöttats av västvärlden? I mångt och mycket kan denna indifferens och märkliga ovilja förklaras med hjälp av geopolitiska och ekonomiska argument. På ena sidan står lilla betydelselösa Armenien som i princip inte har något materiellt att erbjuda. På andra sidan står Turkiet med en mäktig militär, ekonomi och diplomati, samt Azerbajdzjan med sin olja och naturgas. Västvärlden har inget intresse att irritera Turkiet eller att mista viktiga affärer med Turkiet och Azerbajdzjan.(8) Dessutom verkar delar av den egna armeniska eliten vara helt ointresserad av konflikten och snarare verkar man mer intresserade av att göra affärer med väst, något som lett till massiva protester och utbredd ilska bland armenierna.(9) Denna inhemska verklighet gör västvärlden givetvis ännu mindre intresserad då man ändå redan verkar räkna med den armeniska regeringens sympatier vare sig hjälp erbjuds eller inte. Den folkliga sensmoralen som säger att endast de rika har råd att vara landlösa tycks därmed vara korrekt ännu en gång. Samtidigt har kriget mot Ukraina gjort att Ryssland – som möjlig potentiellt allierad till Armenien – knappt brytt sig om Armenien, och att tävla medialt med Ukraina-kriget och Palestina-Israel konflikten tycks vara en nästintill omöjlig uppgift. Allt detta har i slutändan lett till ett bortglömt Armenien.

1. Reuters. (2023). Explainer: Why are 120,000 people about to move from Nagorno-Karabakh? Reuters. 24 september. https://www.reuters.com/world/why-are-120000-people-about-move-nagorno-karabakh-2023-09- 24/ (Hämtad 2024-05-12).

2. Livesay, J. (2023). What is the oldest country in the world? Here’s why historians debate which came first. USA Today. 18 januari. https://eu.usatoday.com/story/news/2023/01/18/what-is-the-oldest-country-in-theworld/10592125002/ (Hämtad 2024-05-12).

3. Pasqualin, R. (2023). Armenia: storia di un popolo coraggioso e tenace. La Esperanza. 17 januari. https://periodicolaesperanza.com/archivos/16464 (Hämtad 2024-05-12).

4. Seyfo betyder ”svärd”. Medan Meds Yeghern betyder mer eller mindre ”det stora onda brottet”.

5. France 24. (2010). Ankara slams Swedish recognition of Armenian ‘genocide’. France 24. 11 mars. https://www.france24.com/en/20100311-turkey-recalls-ambassador-sweden-armenian-genocide-vote-worldwar-one-usa (Hämtad 2024-05-12).

6. New Zealand History. (2013). Ottoman signatories of Treaty of Sèvres. New Zealand History. 15 juli. https://nzhistory.govt.nz/media/photo/ottoman-signatories-treaty-sevres (Hämtad 2024-05-12).

7. Blakemore, E. (2023). How the Nagorno-Karabakh conflict has been shaped by past empires. National Geographic. 25 september. https://www.nationalgeographic.com/premium/article/nagorno-karabakharmenia-azerbaijan-conflict-geography-ussr (Hämtad 2024-05-12).

8. Moreno Ocampo, L. (2024). The ICC should consider the new Armenian genocide petition. Politico. 10 maj. https://www.politico.eu/article/icc-armenian-genocide-nagorno-karabakh-azerbaijan-ilham-aliyev/ (Hämtad 2024-05-12).

9. Sandén, K. (2024). Volontär i gränstrakten: ”Vi kan inte fortsätta ge bort bitar av vårt hemland”. Omni. 9 maj. https://omni.se/volontar-i-granstrakten-vi-kan-inte-fortsatta-ge-bort-bitar-av-vart-hemland/a/xmP8R8 (Hämtad 2024-05-12)