Är Japan världens nästa kärnvapenmakt?
/
Alex Knight/Unsplash
Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.
Mail: info@utrikespolitiskafton.com
Marcus Björk
Gästskribent
Den framlidne statsmannen och rådgivaren Henry Kissinger sa i april 2023 att “[japanerna] har en ganska klar bild av var de är på väg; de är på väg mot att bli en kärnvapenmakt om fem år”. Detta uttalande skulle ha varit så gott som otänkbart för några år sedan, men är talande för den dramatiska geopolitiska omkalibrering som nu sker i Japans närområde. Denna drivs främst av Kinas tilltagande stormaktsambitioner, Nordkoreas allt mer avancerade kärnvapenprogram och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Japans historiska hållning när det kommer till kärnvapen har varit starkt präglad av landets erfarenheter från andra världskriget. De förödande effekterna av atombomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki 1945, och som ledde till Japans kapitulation i andra världskriget, cementerade ett massivt civilt motstånd mot denna typ av vapen.
Under den efterföljande amerikanska ockupationen antogs också en ny konstitution där Japan avsade sig rätten till en offensiv armé, till förmån för självförsvarsstyrkor. Detta enligt den beryktade artikel nio, som dock varit föremål för flera omtolkningar sedan sitt antagande 1947. Trots detta har Japan bibehållit en i princip pacifistisk hållning när det kommer till militära konflikter och varit en ivrig förespråkare för icke-spridning av kärnvapen. Något som nu kan vara på väg att förändras.
Japan har länge varit omgiven av flera kärnvapenmakter i form av Kina, Ryssland (tidigare Sovjetunionen), Indien, Pakistan och sedermera Nordkorea. Historiskt har Kina, Indien och Pakistan förlitat sig på en policy av “minimal avskräckning”. Detta innebär att staterna enbart håller sig med det antal kärnvapen (ofta ett hundratal) som krävs för att trovärdigt avskräcka en fiende från att attackera. Det vill säga att priset för att attackera ska vara oacceptabelt högt. Därtill har Kina och Indien en ytterligare policy om att de aldrig ska vara de som använder kärnvapen först. Denna minimala avskräcknings-policy skiljer sig från policyn om “ömsesidig garanterad förstörelse” som begagnas av USA och Ryssland, vilken också kräver ett betydligt större antal kärnvapen.
En av två stora förändringar i regionen är Nordkoreas växande förmåga att producera missiler som potentiellt kan bestyckas med kärnvapen. Från 2021 till 2023 genomfördes missiltest så gott som varje månad och med vissa nedslag i Japans exklusiva ekonomiska zon. Nordkorea har även fördjupat sin relation med Ryssland, som de förser med vapen och ammunition i deras anfallskrig i Ukraina. Detta i utbyte mot rysk missilteknologi som riskerar att accelerera Nordkoreas kärnvapenprogram ytterligare.
Den andra stora förändringen i regionen är att Kina börjat expandera sin kärnvapenarsenal kraftigt. Inom tio år beräknas de ha fyra gånger så många kärnvapen som i dag. Det totala antalet beräknas då uppgå till 1 500 stycken, vilket kan jämföras med den amerikanska arsenalen på cirka 5200, respektive den ryska på närmare 6 000. Den kraftiga upprustningen signalerar en potentiell övergång från minimal avskräckning till ömsesidig garanterad förstörelse.
Den kinesiska upprustningen har kallats “den största militära uppbyggnaden i historien” av japanska premiärministern Kishida Fumio, som därtill varnar för att “Ukraina i dag kan vara Asien i morgon”. Det kan tilläggas att Kishida ofta beskrivs som en duvaktig politiker med sin familjebakgrund i Hiroshima, där stora delar av hans släkt föll offer för atombomben 1945. Trots det går han i bräschen för den största japanska upprustningen sedan andra världskriget, som är på god väg att göra Japans militärbudget till världens tredje största år 2027.
Dilemmat som makthavarna i Tokyo sitter med är frågan om Japans militära avskräckning trots detta är tillräckligt stark med enbart konventionella vapen. En fråga som efter Rysslands anfallskrig i Ukraina har konkretiserats: hade Ryssland vågat invaderat Ukraina om de haft kärnvapen?
Det är samma fråga som de japanska makthavarna måste besvara i ljuset av en potentiell militär konflikt med Kina, exempelvis över Taiwan. Stora delar av ett potentiellt amerikanskt försvar skulle behöva utgå från militärbaser i Japan och således öppna för kinesiska anfall på Japan i syfte att slå ut den amerikanska militära förmågan. Kan Japan avskräcka sådana attacker med bara konventionella vapen? Eller avskräcka Kina från att försöka invadera Taiwan över huvud taget?
För tillfället verkar Japans svar på det vara medvetet tvetydigt, men om man ska tro realismens forna nestor Henry Kissinger, är anskaffandet av egna kärnvapen dithän det barkar. Oavsett vilken väg Japan väljer tycks det vara med en insikt om att Japans säkerhetsläge i regionen snabbt försämras.
