Kärnvapens avskräckande effekt

/

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

I denna miniserie utforskas kärnvapnets verkan under Ukrainakriget – med fokus på det militära stödet. Detta är första delen av två, där läsaren introduceras till strategisk, mellanstatlig avskräckning, vilket sätts i relation till Ukrainastödet. Med hjälp av en historisk parallell till Gulfkriget 1991 och Kuwaits dåvarande situation ges ett annat perspektiv på Ukraina-frågan.

När begreppet väst används i denna artikel avses främst Natoländerna, men även brett de länder som deltar inom Rammsteingruppen.(1) När begreppet strategiska styrkor eller avskräckande styrkor används avses kärnvapenförband.

Del ett – Om avskräckning och Ukraina

Först och främst, vad är avskräckning? Avskräckning är konsten att hota utan att verka aggressiv – hot menade att få någon annan att avstå från att göra något du oroar dig för att de annars skulle göra. Det är ett av många politiska verktyg en stat kan använda för att försöka bevara status quo. Kärnvapnet innebär en existentiell, bestraffande form av avskräckning – med syfte att förhindra krig.(2) Den potentiella kostnaden av en kärnvapenutväxling är helt enkelt för hög för att risken någonsin är värd att ta. Jämförelsevis skulle ett amerikanskt kärnvapenangrepp mot Rysslands strategiska styrkor enligt en simulering från 2001 leda till mellan 8 och 12 miljoner dödsfall. Ett angrepp mot ryska ekonomiska mål, såsom infrastruktur, industri, politiska och finansiella center, skulle leda till uppemot 60 miljoner dödsfall.(3)

För att kunna använda kärnvapen effektivt krävs mer än enbart ett antal stridsspetsar och skramlande med dessa. Just för att vapnen är så synnerligen destruktiva är de svåra att hota med på ett trovärdigt sätt. Historien tyder på att kärnvapenmakter är ytterst ovilliga att avfyra kärnvapen även vid höga konfliktnivåer. Tänk exempelvis Ryssland just nu i Ukraina, eller USA under Koreakriget och Vietnamkriget. Kärnvapenavskräckning, för att vara trovärdig, kräver att essentiella värden, kanske statens själva överlevnad, står på spel.(4) Kärnvapenmakter verkar föredra utdragna krig med dryga förluster över att avfyra kärnvapen.

Ett kärnvapenhots verkan är alltså inte nödvändigtvis så god. För att övertyga måste det avskräckande hotet vara trovärdigt. Du måste ha förmågan att utföra hotet, mottagaren måste tro att du har avsikt att utföra hotet – och hotet måste kommuniceras på ett sådant sätt att mottagaren förstår hotet korrekt. Dålig signalering kan enkelt få vad som är menat som avskräckande att i stället framstå som aggression hos mottagaren vilket kan leda till oönskad eskalation.(5) Ett kärnvapenhot är så pass extremt och oproportionerligt att det inte är trovärdigt under de allra flesta omständigheter.

Kärnvapenavskräckningsdynamik mellan land A och B existerar inom vad som kallas stabilitets–instabilitets paradoxen. Denna säger att, när kärnvapenstabilitet ökar så minskar konventionell stabilitet och vice versa. Om A och B båda har kärnvapen och båda lovar att aldrig under några omständigheter använda sina kärnvapen först – ökar kärnvapenstabiliteten. Men samtidigt förlorar de sitt avskräckande värde för allting annat, alltså minskar den konventionella stabiliteten. Om A och B, trovärdigt, signalerar att kärnvapen kan användas mot konventionella angrepp också minskar kärnvapenstabiliteten, men den konventionella stabiliteten ökar.(6) Samtidigt finns det en logik i att inte vara för tydlig när hot och gränser kommuniceras. Det finns ett värde i att lämna något åt slumpen, att skapa osäkerhet och tveksamhet i motståndarens beslutsfattande och analys. Om motståndaren inte är säker på exakt när gränsen är nådd, om motståndaren oroar sig för att höga spänningar kan leda till felkalkyler hos den andra sidan – kan detta leda till att motståndaren blir mer återhållsam.(7)

I grund och botten vilar avskräckning på antaganden. Antaganden om vad motståndaren har för intressen och intentioner. Antaganden om vad du behöver göra för att hålla denna motståndare i schack. Antaganden om vilka förmågor som bäst uppfyller dina behov. Sedan inte minst antaganden om hur din motståndare uppfattar dig och antaganden om motståndarens antaganden om dig.(8)

Ukraina och Kuwait

Den 27 februari 2014 startade Rysslands annektering av Krim, i mars samma år började striderna om Donetsk och Luhansk. Åtta år senare, den 24 februari 2022, började Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

I anslutning till invasionen i slutet av februari 2022 har Ukraina fått stöd, militärt, finansiellt och humanitärt, från flera länder världen runt. Till att börja med, under krigets första halvår ungefär, var stödet i viss mån långsamt och trevande. Det talades om att Ukraina endast skulle få ”defensiva” vapen – en distinktion som i praktiken är mycket svår att förstå. De skulle inte få tunga vapen, inte vapen med lång räckvidd eller med hög precision. Mycket av de tidiga leveranserna bestod av Sovjetiskt överskottsmateriel – dvs system Ukraina sedan innan haft i inventariet. Fram mot sommaren 2022 anlände mer sofistikerade system – i synnerhet den amerikanska raketartilleriplattformen HIMARS. Kring årsskiftet 22/23 kom västerländska stridsvagnar och infanteristridsfordon – sommaren 2024 stridsflygplanet F16. Ungefär samtidigt med F16 började Ukraina också få tillstånd att använda västerländska långräckviddsvapen (exempelvis kryssningsroboten Storm Shadow/SCALP) för att bekämpa militära mål inne i Ryssland.(9)

Omständigheterna kring Ukraina är egentligen väldigt snarlika de som rådde 1990 när Saddam Husseins Irak invaderade grannlandet Kuwait. Omvärldens reaktioner skiljer sig dock. När den USA-ledda koalitionen den 16 januari 1991 började bekämpa irakiska mål i Kuwait höll president George H.W. Bush tal till nationen för att förklara varför detta skedde. Anledningarna han gav för varför en militär lösning var nödvändig var i kort:

  • Ekonomiska sanktioner var otillräckliga för att uppnå ett önskvärt utfall.

  • Saddams styrkor utförde oacceptabla övergrepp mot Kuwait och dess folk.

  • Iraks massförstörelsevapenprogram expanderade.

  • Världsekonomin hotades.

  • Alla diplomatiska försök misslyckades.

  • Saddams aggression utmanade den regelbaserade världsordningen.(10)

Med bara några namnbyten – Kuwait till Ukraina, Irak till Ryssland, Saddam till Putin – kunde Bush likväl ha talat om Rysslands invasion av Ukraina. De kriterier Bush hävdar är också, förutom det tredje, uppfyllda. Ekonomiska sanktioner biter mot Ryssland, men inte tillräckligt för att framtvinga ett tillbakadragande. Ryska styrkor har genomfört många övergrepp, mord, våldtäkter, tvångsdeporteringar med mera mot den ukrainska befolkningen. Hotet mot världsekonomin är visserligen mindre klart – nästan tre år senare har marknader kunnat anpassa sig. Men kriget har medfört stora störningar inom bland annat energisektorn.

Uteblivna framgångar för diplomatin

Diplomati har inte heller lett någon vart. Under hösten 2021 försökte Nato vid ett antal tillfällen, utan framgång, signalera till Ryssland om tillbakadragande. I december 2021 krävde Ryssland i sin tur en omförhandling om den europeiska säkerhetsordningen – också utan framgång.(11) Inga uppenbara meningsfulla diplomatiska framgångar verkar ha uppnåtts sedan krigsutbrottet – även om det är omöjligt att avgöra vad som sker bakom stängda dörrar. Slutligen, Putin bedriver ett folkrättsvidrigt expansionskrig vilket klart hotar världsordningen. 1991 lyckades koalitionen mot Saddam få ett FN-mandat (resolution 678), vilket vore omöjligt att driva igenom säkerhetsrådet givet Rysslands veto. Men även utan ett sådant mandat måste rimligen Rysslands agerande ses som oacceptabelt i en fredlig och regelbaserad värld.

Sidorna ovan ger en enkel överblick av vad avskräckning är och om utvecklingen kring Ukrainastödet än så länge. I nästa del kommer teorin och empirin sättas ihop i en analys och några centrala frågor besvaras. Hur har kärnvapenavskräckningen verkat vad gäller Ukrainastödet? Hur har den lyckats och misslyckats?

Referenser

1. https://www.defense.gov/News/Releases/Release/Article/3897721/fact-sheet-on-efforts-of-ukraine-defense-contact-group-national-armaments-direc/

2. Freedman, Lawrence., Deterrence, Polity Press, UK, 2004, s 26–28.

3. McKinzie, Matthew G., Cochran, Thomas B., Norris, Robert S., Arkin, William M., The U.S. Nuclear War Plan: A Time for Change, National Resources Defense Council, USA, juni 2001, s 112, 126.

4. Ring, Stefan., ’Mångsidigheten hos militära maktmedel’, i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och Tidskrift, Nr 3/2017, KKRVA, Sverige, 2017, s 29–31.

5. Sörenson, Karl., Kort om avskräckning, Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2022, s 1–3.

6. Kapur, S. Paul, ‘Stability-Instability Paradox’, in The SAGE Encyclopedia of Political Behavior, SAGE Publications, Thousand Oaks, USA, 2017, s 1–5. (Se:https://nps.edu/documents/105858948/106279825/Kapur_Sage+Encyclopedia_Stability-Instability_OCt17/c7952c37-2f5d-4462-9630-5bff04f6cd8f)

7. Schelling, Thomas, The Threat that Leaves Something to Chance, RAND Corporation, 1959, s 3–4.

8. Geist, Edward., Qualities Precede Quantities: Deciding How Much is Enough for U.S. Nuclear Forces, RAND Corporation, USA, 2023, s 17.

9. Hagström Frisell, Eva., Gustafsson, Jakob., Dalsjö, Robert., Agell, Karl., Western Military Capability in Northern Europe 2024: Part III: NATO’s Strategy for Deterrence and Defence towards 2030 — Matching Ambition and Capabilities., Totalförsvarets forskningsinstitut, Sverige, 2024, s 30–31.

10. Se George H.W. Bush tal, i synnerhet 3:20 till 6:10: https://www.youtube.com/watch?v=KJ6qpFpIFkY

11. Hagström Frisell et al, Western Military Capability in Northern Europe 2024, s 28.