Kärnvapens avskräckande effekt, del 2

wadimrysev/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Mail: oag@utrikespolitiskafton.com

Karl Agell

Analytiker

Detta är den andra av två delar i en miniserie om Ukrainastödet. I denna andra del bjuds på en analys om hur kärnvapen och avskräckningsdynamik verkat mellan Ryssland och Väst under Ukrainakrigets gång. Vi rekommenderar att läsa del ett först där centrala koncept och fakta introduceras

Del två – Om kärnvapens begränsade makt

I del ett skriv jag om George H.W. Bush argument för en intervention mot Irak i Kuwait. Det tredje argumentet var att Saddam hade kemiska vapen och ansträngde sig för att bygga kärnvapen. En intervention kunde hindra detta.

Läget är givetvis annat med Ryssland. Landets strategiska styrkor har idag mer eller mindre paritet med USA:s. Natos kärnvapenförband, Storbritannien och Frankrike medräknat, har dock ett övertag i mängd stridsspetsar och synnerligen i kvaliteten på vapenbärare.(12) Båda sidornas operativa arsenaler är hur som helst tillräckligt stora för att tillintetgöra varandra. Medan Ryssland i de allra flesta avseenden egentligen är underlägset väst får de en relativt stark position givet sin strategiska förmåga och vad de kan signalera med den.

När Ryssland signalerar sin avsikt och sin vilja kan de göra det med kärnvapen, konventionella styrkor, samt icke-militära medel. De är ofta skickliga i att avgöra vad de vill signalera, samt hur detta ska göras. Men Ryssland är traditionellt sämre på att överväga hur mottagaren kommer uppfatta meddelandet. Det tas mer eller mindre för givet att signaleringen kommer uppfattas som avsett. Ryssland uppnådde framgångar med kulminering 2014 och annekteringen av Krim. Därefter, i synnerhet efter februari 2022, har framgångarna minskat och signaleringen snarast blivit kontraproduktiv.(13)

Det är lätt att se hur; gång på gång under Ukrainakrigets gång har Ryssland skramlat om att gränser är nådda, att väst riskerar död och undergång. Alltjämt har inget vidare stort hänt. Sabotage och subversiv verksamhet mot Natos intressen, men inga kärnvapensalvor har utväxlats. Kom ihåg från del ett, för att kärnvapenavskräckning ska vara existentiell och trovärdig avskräckning kräver ett mått av proportionalitet. Om Ryssland faktiskt väljer att avfyra kärnvapen för att stoppa västs stöd till Ukraina får Ryssland räkna med att risken att Nato svarar med samma medel är överhängande. Ryssland kan verkställa sina hot, London, Berlin, Washington och Stockholm kan alla jämnas med marken inom minuter från att Putin ger order. Men detta är ett så oproportionerligt hot att det knappast är trovärdigt. Ryssland har underminerat sin trovärdighet genom att vid upprepade tillfällen inte ha fullföljt diverse hot. Signaleringen var sannolikt effektiv till att börja med, som diskuterat i del ett var stödtakten förhållandevis låg vid krigets början – fruktan för eskalation i västs huvudstäder vägde tungt. Allt eftersom månaderna gick eroderades denna fruktan till fördel för mod.

Rysslands kraftigaste vapen har inte meningsfullt hindrat Ukraina från att få ett omfattande militärt stöd. Men har de verkat på andra sätt? Ja. En militär intervention mot ryska styrkor i Ukraina borde vara tämligen lättare än interventionen mot Irak i Kuwait. Natos infrastruktur och förband finns redan vid den ukrainska gränsen, USA har förhandlagrat materiel och trupper i Europa.

Avskräckning i praktiken

Här ser vi kärnvapenavskräckning i praktik. Saddam Husseins styrkor gjorde Irak till en regional maktfaktor, men kunde inte hota världen i stort. Han hade ingen möjlighet att hota centrala värden hos koalitionsstaterna. Exakt hur alvarligt Ryssland ser sina positioner i Ukraina är svårt att säga – är de ockuperade territorierna så pass viktiga att Ryssland skulle försvara dem med kärnvapen?

Förhoppningsvis får vi aldrig svar på den frågan. Men i västmakternas kalkyl måste det nog antas att svaret med betydligt större sannolikhet än inte är ja. Kärnvapnet är den avgörande faktorn för varför Ukraina inte kunnat få det stöd Kuwait fick just för att kärnvapen framgångsrikt avskräcker sådan eskalation. De två stora aktörerna i sammanhanget, Nato och Ryssland, vill inte riskera direkt konfrontation. Även om kriget knappast gått som Ryssland hoppats, är Ukraina inte ett existentiellt militärt hot mot staten. Det är bättre att acceptera dryga förluster än att avfyra kärnvapen. Rysk kärnvapendoktrin gör dock gällande att kärnvapen kan avfyras för att stoppa konventionella angrepp som hotar statens suveränitet och överlevnad.(14) Om Natoförband gick in i Ukraina och började uppnå framgångar skulle det med sannolikhet kunna uppfattas som ett konkret hot mot den ryska statens överlevnad.

Avskräckning som påverkar Ukraina

Rysslands kärnvapen, på gott eller ont, verkar alltså uppfylla exakt den roll de är tänkta att uppfylla. Trots hur snarlika omständigheterna är, har Ukraina inte fått och kommer med all sannolikhet inte att få, en intervention. Kärnvapenmakterna måste hålla ett visst avstånd från varandra. Men denna avskräckande verkan är, som diskuterats, begränsad. Existentiellt kraftfull men utan mindre alternativ. Kärnvapnen är helt enkelt inte trovärdiga i sammanhang med stödleveranser till Ukraina – även om dessa innehåller sofistikerade vapen, även om dessa används mot mål i Ryssland, även om leveranserna går över en signalerad gräns. Ryssland försökte använda sin strategiska arsenal för att skapa kärnvapeninstabilitet vis-a-vis väst till fördel för ökad konventionell stabilitet i Ukraina genom förhindrandet av stödleveranser. Trots en verkan på takten måste dessa försök ses som tandlösa på sikt. Men hotet har avvärjt intervention – vilket visar att stabilitets-instabilitets paradoxen håller vid en viss konfliktnivå.

Inom ekonomi talas om marknadens osynliga hand som en mekanism för hur en vara eller tjänst hittar sitt jämviktspris, dvs punkten där så många transaktioner som möjligt genomförs mellan köpare och säljare och där den ekonomiska nyttan maximeras. Konfliktnivån mellan väst och Ryssland över Ukraina kan också ses som en sorts jämvikt, där parterna under snart tre års tid ”förhandlat” fram en acceptabel konfliktnivå. Kärnvapnen, i denna liknelse, är ett pristak som inte låter det naturliga jämviktspriset, krig, nås. Denna jämvikt skulle nog annars vara en direkt militär intervention mot Rysslands styrkor i Ukraina.

Det må vara frustrerande – men just att Ukraina inte fått mer hjälp visar att kärnvapenavskräckning fortfarande uppfyller sin tänkta roll. Det är en våt filt över eskalation mellan kärnvapenmakterna, en regional konflikt förhindras från att bli global.

Referenser

12. Se: https://fas.org/initiative/status-world-nuclear-forces/

13. Adamsky, Dima, The Russian Way of Deterrence: Strategic Culture, Coercion, and War, Stanford University Press, Stanford, UK, 2023, s 130–136.

14. Se doktrin från november 2024: https://www.mid.ru/en/foreign_policy/international_safety/1434131/