Ung vänster om Sveriges roll

Oleksii Liskonih/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

I samband med Utrikespolitisk aftons årliga panelsamtal om den svenska utrikesdeklarationen har vi i år även bjudit in politiska ungdomsförbund att bidra med analyser i ämnet. Denna vecka publicerar vi dessa texter under vår verksamhetsgren för omvärldsanalyser. Idag skriver Mika Brovall, förbundssekreterare, från Ung vänster.

Sverige - en självklar röst för internationell solidaritet

Det är ett svårt läge i utrikes- och säkerhetspolitiken. Om man ska tro statsministerns uttalande under Folk och Försvars rikskonferens så är vi i något slags mellanläge mellan krig och fred. Vi måste rusta upp både det militära och civila försvaret och alla medborgare ska vara redo på det eventuella kriget eller krisen. Samtidigt tampas det militära försvaret med åratal av nedmontering och har en svårighet att ta emot alla ungdomar som är intresserade av värnplikten, vår infrastruktur går sönder hela tiden, och färre än hälften av medborgarna har faktiskt preppat för kris. Regeringen och Socialdemokraternas konststycke att få in oss i en militärallians och på så sätt bryta 200 år av alliansfrihet har uppenbarligen heller inte gått som man tänkt.

Det tog inte lång tid efter Trump svurits in innan han gjorde anspråk på Grönland, Panamakanalen och Kanada. Han har förespråkat att samtliga palestinier ska lämna Gaza, något som bara kan klassas som etnisk rensning, och för bara några dagar sen lade han dessutom upp en AI-genererad bild på sin vision för Gaza. Swimmingpool, överflöd och lyx är målet, men helt utan några palestinier. Att han dessutom anser att Ukraina skulle vara ansvariga för Rysslands invasion kan inte ha undgått någon. Nato har en folkmordsuppviglande, Putinvänlig och imperialistisk amerikansk president i spetsen, och det är den alliansen vi nu behöver förhålla oss till som medlem, och inte som självständig aktör. Tack vare DCA-avtalet har den amerikanska militären också tillgång till 17 svenska militärbaser, ett avtal vi måste riva upp.

Utspelen och kommentarerna från Trumpadministrationen ska tas på allvar. Det är varken förvånande eller en nyhet att han har imperialistiska ambitioner, och att vifta bort det som hård och agiterande, men i slutändan tom, retorik är vad som lett till att han nu har fria tyglar att göra vad han vill.

Det är lätt för oss som var emot Nato-inträdet att säga “vad var det vi sa.” För ja, vi sa ju att det inte var en bra idé att kasta oss in i en allians med USA, framför allt inte utan någon som helst demokratisk förankring.

En sannolik konsekvens av USA:s uttalanden om kriget i Ukraina är att EU och andra europeiska länder sannolikt kommer börja prata om ett eget europeiskt försvar. Samtidigt är det politiska klimatet i Europa starkt lutat åt höger, med nationalistiska partier och koalitioner. Ett sådant samarbete hade i nuläget oundvikligen varit färgat av europeisk nationalism och ett starkare fort Europa. Gränsen till Europa ska hållas, och den redan svåra processen för flyktingar att få amnesti ska försvåras ytterligare.

Internationellt samarbete är viktigt, inte minst i säkerhetsfrågor. Men vi kan aldrig låta ett sådant samarbete kompromissa med det grundläggande människovärdet och mänskliga rättigheter, och grundförutsättningen måste vara fred.

Ett mer lokalt säkerhetspolitiskt problem är vår infrastruktur. I samband med utförsäljningarna av det gemensamt och statligt ägda som började under 80-talet har en stor mängd internationella aktörer tagit sig in på vad som nu är en marknad, och stora delar av den svenska infrastrukturen ägs inte längre i Sverige. Det har dels inneburit en försämring i kvaliteten, där järnvägen inte underhålls i tillräcklig utsträckning och tågen kommer försent, men det innebär också att vi inte har kontroll över infrastrukturen vi faktiskt har. Vi kan inte låta utländska intressen styra om vi får järnväg eller utbildning eller inte.

Det är heller inte enbart allianser med andra länder på gemensamma grunder som behövs för att värna om demokratin och säkerheten. Den nuvarande regeringen har under sin mandatperiod skurit ner på både civilsamhället och bistånd. Vi märker ett ökat misstänkliggörande mot studieförbund och ideella organisationer. Det är högre krav och hårdare granskningar för att få bidrag, samtidigt som pengarna minskar. Organisationer och folkrörelser är den viktigaste instansen för demokrati vi har. Man ska heller inte underskatta vikten de har för försvaret. Att känna ett socialt sammanhang och gemenskap är livsviktigt. Att människor lär sig göra saker tillsammans med andra, utifrån gemensamma intressen och på demokratiska grunder måste värnas för att demokratin ska säkras, inte skäras ner på.

Sverige ska vara en självklar röst för internationell solidaritet, folkrätt och jämlikhet på den internationella arenan. Tyvärr är det ett arv den nuvarande regeringen förvanskar, och agerandet de senaste tre åren kan i många fall bara beskrivas som ryggradslöst och utan egna visioner utöver att göra som USA tycker. Men det måste inte vara så. Det går att bygga ett Sverige där folkrörelser och internationell rätt värnas. Där våra politiker vågar sätta ner foten mot länder som bryter mot folkrätten, oavsett om de är allierade eller inte. Som ser rättvis och bestående fred som det självklara slutmålet.