Syriens stora utmaningar, del 1

Joel Carillet/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den första delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt.

Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. Samordning och samarbete mellan olika politiska krafter blir avgörande för att stabilisera landet och bygga en hållbar framtid. Denna text kommer att belysa de stora utmaningarna som övergångsregeringen står inför för att leda landet som har genomlevt över 50 år av tyranni till politisk stabilitet, samt förbereda klimatet för en fri, demokratisk politisk framtid.

Sanktioner och internationellt erkännande

Sedan 2011 har internationella sanktioner mot Syrien införts som svar på regimens förtryck av civila, vilket har haft en betydande inverkan på landets ekonomi. FN, EU, Storbritannien och USA har alla infört olika sanktioner, inklusive reseförbud, tillgångsfrysningar och restriktioner på handel, särskilt inom oljesektorn. EU:s sanktioner har utökats för att inkludera personer och företag som stöder regimen, medan USA:s ”Caesar Act” skärpte sanktionerna ytterligare och bidrog till ökade kostnader för basvaror och medicinska produkter. Dessa åtgärder har drastiskt reducerat Syriens ekonomiska kapacitet. Sanktionerna inkluderar även specifika restriktioner mot den syriska centralbanken och förbud mot export av amerikanska varor och tjänster till Syrien.

Den nya övergångsregeringen står inför stora utmaningar i sina försök att häva de internationella sanktionerna, särskilt med tanke på klassificeringen av grupper som Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som terroristorganisationer av FN, EU och USA. Denna klassificering hindrar erkännandet av övergångsregeringen som en legitim politisk partner internationellt, vilket försvårar ekonomiskt och diplomatiskt samarbete. USA har ställt specifika villkor för att erkänna den nya regeringen, inklusive respekten för minoriteters rättigheter och underlättandet av humanitärt bistånd. Vidare förvärrar sanktionerna den ekonomiska krisen och hindrar humanitära insatser, vilket kräver en internationell och regional konsensus för att kunna hävas. Lösningar inkluderar garantier att inte samarbeta med terroristklassificerade grupper, att bekämpa extremism, och att öka transparensen, vilket kan hjälpa till att återskapa internationellt förtroende och gradvis lyfta sanktionerna.

Sammanfattningsvis, efter att den avsatte presidenten Bashar Al-Assad flydde till Moskva, var de västerländska och internationella reaktionerna försiktiga och återhållsamma i förhållande till den politiska situationen i Syrien. Riyadh-konferensen markerar verkligen en viktig vändpunkt i synen på Syrien, där vi ser en klyfta mellan det arabiska och västerländska stödet. Medan arabländerna tycks vara mer villiga att ge omedelbart stöd till det syriska folket, insisterar väst på att politiska reformer måste föregå lättnader av sanktionerna.

Det ekonomiska läget i Syrien är kritiskt, och det är avgörande att adressera bristen på grundläggande behov. Arabiska länder, särskilt de i Gulfregionen, har en nyckelroll att spela. Genom att ge direkt ekonomiskt stöd kan de hjälpa till att lindra den akuta humanitära krisen. Dessutom kan de använda sitt inflytande gentemot väst för att förhandla fram undantag från sanktionerna, vilket skulle underlätta ekonomisk hjälp och återuppbyggnad.

Denna dynamik kan potentiellt leda till en mer enad och effektiv strategi för att stödja Syrien, där både direkta och indirekta metoder används för att förbättra situationen för befolkningen.

Säkerhetsutmaningar

Efter den syriska regimens kollaps, till skillnad från andra länder där ordningen bröts när säkerhetsinstitutionerna föll, agerade det syriska samhället generellt ansvarigt. Oppositionsfraktionerna lyckades snabbt återställa lugnet, men de står inför betydande framtida utmaningar. Det handlar om att bygga upp nya säkerhetstjänster som främjar allmänhetens intresse, respekterar mänskliga rättigheter och skyddar samhället. Denna process kräver också att man säkerställer rättvisa, skyddar individuella och äganderättigheter, samt förhindrar förekomsten av flera konkurrerande myndigheter.

Alla har bevittnat hur Assads styrkor flydde sina baser och lämnade efter sig stora mängder militär utrustning och ammunition. Detta ledde till kaotiska situationer där civila och okända grupper tog över den militära utrustningen, vilket skapade oro och instabilitet. Därför en av de mest brådskande uppgifterna är att samla in de många vapen som har spridits under konfliktåren och begränsa deras användning till statligt kontrollerade institutioner, den syriska armen i detta fall. Det är också nödvändigt att återkalla armén till baserna och omorganisera dess ledarskap utan att upprepa misstag som gjorts i Libyen och Irak, där armén upplöstes.

Ytterligare en komplicerande faktor är att HTS bildades 2017 genom en sammanslagning av olika väpnade fraktioner med varierande ideologiska hemvist. Därtill den största utmaningen i detta område kommer att vara att hantera organiserade väpnade fraktioner och grupper, inklusive Syrian Democratic Forces (SDF) och Free Syrian Army, som amerikanerna stödjer i Al-Tanf-området, de sydliga fraktionerna som leds av Ahmed Al-Awda, och de nationella arméns fraktioner som stöds av Turkiet i norr. Detta utgör en annan kritisk utmaning för att kunna återställa statens suveränitet över hela landet. Vilket inkluderar också att hantera hot från jihadistiska grupper som IS. Det finns flera länder som tycks ha intresse av att fördjupa Syrien i en spiral av kaos. Trots de negativa återverkningarna för samtliga involverade parter kan detta kaos ge möjligheter för dem som har förlorat inflytande i Syrien att återfå en plats i den framtida maktstrukturen.

Irak har, å sin sida, betydande bekymmer relaterade till den nya syriska administrationen och dess ledare, Ahmed Al-Sharaa, som tidigare fängslades av amerikanska styrkor i Bagdad. Det kan vara dessa bekymmer som signalerades genom den irakiska delegationen som besökte Syrien, en delegation som präglades av säkerhetsperspektiv snarare än politiska förhandlingar, till skillnad från vad andra grannländer hade för avsikter.

Utan tvekan är säkerhetsoro en gemensam faktor mellan Bagdad och Damaskus. Irak befarar en konsolidering av makt i Syrien, medan Syrien å sin sida är oroligt över Iraks potentiella roll inom den iranska axeln och de sekteristiska spänningar som detta kan medföra.

Ytterligare måste övergångsregeringen och administrationen neutralisera hot från den tidigare regimens kvarvarande styrkor för att förhindra att de åter organiserar sig, eftersom många av den gamla säkerhets- och militära ledningen fortfarande är på fri fot. I ljuset av detta har övergångsregeringen beslutat att tillfälligt frysa arbetet med den nuvarande konstitutionen och parlamentet. Istället planerar de att bilda en kommitté bestående av experter inom juridik och mänskliga rättigheter för att omarbeta konstitutionen och genomföra nödvändiga reformer. Detta betraktas som en strategiskt klok åtgärd, eftersom det kan förhindra att anhängare av den tidigare regimen återtar makten och att dess institutioner återupplivas. Om den befintliga konstitutionen och parlamentet hade bibehållits, skulle risken för en kontrarevolution vara överhängande inom kort tid. Två centrala frågor framträder i diskussionen här, den första rör hur staten kommer att styras under övergångsfasen, särskilt i avsaknad av en effektiv och fungerande konstitution. Den andra frågan handlar om möjligheten att återinföra 1950 års konstitution som en potentiell lösning för att hantera denna känsliga period i Syriens historia. Att använda en äldre konstitution kan ge stabilitet och kontinuitet, men det väcker också frågor om dess relevans och anpassning till dagens politiska och sociala verklighet

Sammanfattningsvis står Syrien inför komplexa utmaningar i att bygga en ny, rättvis och solid säkerhetsstruktur som säkerställer fred och nationell enhet.