Syriens stora utmaningar, del 2

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den andra delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna andra del diskuteras de intressekonflikter som uppstår i relationen till Israel, Turkiet, Ryssland och Iran.

Relationen till Israel

Den israeliska politiken har historiskt sett präglats av en pragmatisk inställning till den syriska regimen under Bashar al-Assad, särskilt efter utbrottet av den syriska revolutionen 2011. Inledningsvis fanns det en intern debatt i Israel om det var i landets intresse att Syriens regim skulle falla eller överleva. Israel betraktade Assads regim som svag och relativt oförmögen att utgöra ett hot, vilket skapade en situation där Israel föredrog en känd regim framför ett osäkert alternativ.

Efter oktober 2023 skedde dock en märkbar förändring i Israels strategi. I stället för att fokusera på regimens överlevnad eller fall, började Israel förlita sig mer på sin egen militära makt för att skydda sina intressen, oavsett de regionala konsekvenserna. Det markerade ett avsteg från tidigare politiska överväganden, där Israel ansåg att ett om Assad eventuellt skulle falla skulle det vara en potentiell seger över det iranska inflytandet i regionen. Israel har dock inte aktivt försökt störta den syriska regimen; snarare har landet fokuserat på att motverka iransk positionering och vapenöverföringar till Hizbollah. Genom att hota den syriska regimen med att inte söka stöd från Iran har Israel positionerat sig för att kunna hantera sina fiender med en ren militär logik. Denna strategi har lett till en situation där Israel, trots regimens svaghet, inte agerat för att direkt påverka dess existens, vilket understryker en pragmatisk och militärcentrerad syn på regionala relationer.

Så fort Al-Assads regim kollapsade, deklarerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel inte skulle tillåta fientliga styrkor vid dess gränser, med hänvisning till att 1974 års konfliktlösningsavtal mellan Israel och Syrien hade brutit samman. Som ett resultat har Israel utökat sin kontroll över regionen, inklusive genom en omfattande flygoperation riktad mot den syriska arméns infrastruktur. Israel fokuserar på att förstöra luftförsvarsanläggningar och vapendepåer, vilket syftar till att göra Syrien till en demilitariserad stat och försvaga framtida syriska militära förmågor. Israels försvarsminister Esrael Katz har meddelat att Israel inte kommer att dra sig tillbaka från buffertzonen och Hermonberget, och kommer förbli där på ”obestämd tid”. Hermonberget betraktas som en strategisk plats i Syrien, belägen vid gränsen mellan Syrien, det ockuperade Golanhöjderna och Libanon, och ger en utsikt över stora områden. Denna strategi syftar till att dra in de nya syriska myndigheterna i förhandlingar och stärka Israels position i regionen, samtidigt som frågan om det ockuperade Golanhöjderna marginaliseras. Dessutom påverkar den israeliska aggressionen moralen hos det syriska folket och framhäver en förändrad maktbalans i regionen, där Israel eftersträvar att bli den obestridda makten. Detta agerande väcker oro i de arabiska huvudstäder som har normaliserat sina relationer med Israel, och det betraktas som oacceptabelt av många i regionen.

Irans betydande nederlag i Syrien innebär inte att landet saknar allierade; i stället har Syrien övergått från Irans inflytande till att knyta an till Turkiets axel, vilket Israel ser som ett potentiellt hot. Utmaningen för den syriska administrationen ligger i att balansera sina relationer med Turkiet på ett sätt som inte uppfattas som hotande av Israel, samtidigt som den upprätthåller stabilitet och en militär närvaro i södra Syrien. Detta är avgörande för att förhindra att potentiella grupper eller organisationer etablerar sig som motstånd mot den israeliska närvaron.

En sådan militär opposition från okända grupper kan ge Israel en förevändning att permanent behålla sina styrkor i de ockuperade områdena, vilket ytterligare komplicerar den syriska administrationens strävan efter suveränitet och kontroll. Det är därför nödvändigt för den syriska regeringen att navigera dessa komplexa relationer noggrant för att säkerställa både inhemsk stabilitet och internationell legitimitet.

Intressekonflikter en utmaning

Efter Doha-forumet, där länderna involverade i Astana-processen – Iran, Turkiet och Ryssland – samlades, blev det tydligt att dessa länder var villiga att acceptera ett möjligt fall av Bashar al-Assad. Denna möjlighet för försoning med det syriska folket utnyttjades dock inte av Assad-regimen. Dagen efter forumet föll regimen, vilket markerade en ny verklighet för de involverade Astana-länderna.

I kölvattnet av Assad-regimens fall ser Turkiet ut att ha stärkt sin strategiska position som en av de största förmånstagarna av den syriska oppositionens framgångar. Med fokus på att säkra sina gränser och hantera flyktingfrågan kan Ankara potentiellt skörda betydande vinster, särskilt i samband med de regionala och internationella förändringar som äger rum.

Framtiden för Turkiets seger beror dock på landets förmåga att omvandla sina militära framgångar till hållbara politiska arrangemang som skyddar dess intressen, särskilt med tanke på de komplexa utmaningar som kvarstår inom Syrien och i regionen. Under denna period har Turkiet prioriterat två centrala frågor: att adressera den syriska flyktingkrisen och att konfrontera hotet från Kurdistans arbetarparti (PKK) samt de kurdiska skyddsenheterna (YPG).

Betydelsen av norra Syrien för Turkiet sträcker sig bortom kampen mot terrorism; det handlar också om att säkerställa skyddet av en gräns på cirka 900 kilometer. Genom sin militära närvaro och stöd till den syriska nationella armén (SNA) har Turkiet kunnat säkra den västra sidan av Eufratfloden, även om hot kvarstår öster om floden.

Ankara är fast beslutet att inte acceptera PKK:s närvaro i norra Syrien som en permanent styrka och ser detta som en icke-förhandlingsbar princip. Partiets fortsatta strävan att behålla kontrollen över regionen kan tvinga Turkiet att ingripa militärt tillsammans med oppositionsstyrkor för att skydda sin nationella säkerhet och stabiliteten i gränsregionen.

USA:s position i denna fråga uppfattas som av sekundär betydelse för Turkiet, som anser att den amerikanska närvaron i regionen är temporär och sannolikt kommer att upphöra i framtiden.

Ryssland och Iran tvingas till anpassningar

Rysslands engagemang i Ukraina-kriget har inneburit stora bördor, medan Iran och Hizbollah distraheras av pågående konflikter med Israel. De resurser som dessa parter investerat i stöd till Al-Assads regimen har långt överstigit de vinster som uppnåtts, vilket tvingat dem att omorganisera sina prioriteringar i Syrien. Ryssland och Iran försöker nu anpassa sig till den nya verkligheten i Syrien och arbetar för att stärka samarbetet med Turkiet, som har blivit en oumbärlig partner i alla framtida försök att uppnå stabilitet. Ryssland, baserat på sin militära närvaro och strategiska intressen i Medelhavet, kommer att sträva efter att behålla sitt inflytande i Syrien genom att intensifiera samarbetet och dialogen med Turkiet.

Iran, som är medvetet om de regionala förändringarna, kan också komma att omformulera sin politik i samordning med Ankara för att säkerställa att landets intressen tillgodoses, särskilt genom sitt inflytande i Irak.

Denna dynamiska situation kräver att Ryssland och Iran anpassar sig till den nya maktkonfigurationen i Syrien, där Turkiet har stärkt sin ställning som en nyckelaktör. Förmågan att bygga strategiska partnerskap, särskilt med Turkiet, blir avgörande för dessa länders fortsatta inflytande och möjligheter att forma utvecklingen i Syrien.