Syriens stora utmaningar, del 3

elevationare/ IStock

Detta är en kommenterande text. Analyser och ställningstaganden är skribentens och speglar inte alltid Utrikespolitisk aftons inställning.

Kontakt: oag@utrikespolitiskafton.com

Osama Aldyab

Gästskribent, Omvärldsbevakningsgruppen, Utrikespolitisk Afton

Syrien är ett land som står inför stora utmaningar. Efter Al-Assads fall har den nya övergångsregeringen ett dilemma som rör både tid och resurser. Detta är den tredje och avslutande delen i en miniserie där Osama Aldyab, omvärldsbevakare vid UA, analyserar situationen i landet.

Introduktion

Fjorton år av blodig konflikt är nu över. En konflikt som resulterade i hundratusentals döda och miljontals fördrivna. Trots detta lyckades det syriska folket i december 2024 störta Assad-regimen, som i 50 år behållit makten. Den regimen föll efter en betydande militär operation, ”Operation Deterrence of Aggression”, ledd av en allians av oppositionsgrupper. Inom tolv dagar hade styrkorna intagit Damaskus och regimens ledning flytt. Kort därefter utsågs Mohamed al-Bashir att leda en tillfällig regering under en övergångsperiod fram till mars 2025, i syfte att säkerställa en ordnad maktöverföring och undvika kaos. Den nya övergångsregeringen står nu inför betydande utmaningar, inklusive att hantera intern, regional och internationell turbulens. I denna tredje och avslutande del diskuteras de utmaningar som ligger i en rättvis övergång.

Militär utmaning

Som en del av sin strävan att övergå från en revolutionär idé till en statlig struktur, arbetar den nya syriska administrationen för att stärka och konsolidera sin makt genom att etablera en nationell armé som inkluderar alla militära grupper och fraktioner som uppstod under den syriska revolutionen. I detta sammanhang förblir de syriska demokratiska styrkorna (SDF) den enda militärkomponenten som vägrar att upplösa sig och insisterar på att integreras i den nationella armén som ett block, vilket den nya administrationen avvisar av flera skäl.

SDF har fått sitt stöd direkt från USA sedan de utfärdade sitt första uttalande den 10 oktober 2015, där angav att deras främsta mål var att besegra ISIS och återta de områden som extremistorganisationen hade invaderat. Än idag spelar SDF på de maktmedel de har tillgång till, inklusive sitt nära samarbete med USA och deras förmåga att använda ”ISIS-kortet” för att legitimera sitt fortsatta militärengagemang.

När man ser på den nya syriska regeringen och Turkiets mål, framstår det klart att de syftar till att återfå kontrollen över alla territorier och att få SDF att överlämna sina vapen. Det enda kort som den syriska regeringen och Turkiet har är hotet om militär operation, men utan att USA drar sig tillbaka från Syrien, kommer detta hot sannolikt inte att avskräcka SDF, som räknar med amerikanskt skydd.

Lösningen kan ligga i att inleda en militär operation mot SDF från flera fronter. Om SDF börjar förlora territorium kan de tvingas att ompröva sin ståndpunkt och acceptera en fredlig lösning, eftersom de i så fall inte har något val: antingen acceptera en fredlig lösning eller riskera att upphöra att existera helt. En sådan militär lösning skulle dock också medföra kostnader, där Turkiet och den syriska regeringen kan utsättas för västerländska sanktioner. Det är tydligt att SDF har stängt alla dörrar för dialog och lämnat endast en väg öppen för en militär lösning.

Sammanfattningsvis kan det nya Syrien leda till en omdefiniering av relationerna mellan de Astana-involverade länderna, där varje aktör måste anpassa sina strategier för att hantera de förändrade maktförhållandena och säkerställa sina egna intressen i en instabil och osäker region.

En rättvis övergång

Frågan om övergångsrättvisa är central för att upprätthålla demokrati och rättsstaten i Syrien efter åratal av förtryck och väpnad konflikt. Tyvärr har sådana processer inte lyckats fullt ut i andra arabländer som genomgått politiska omvälvningar, såsom Egypten, Tunisien och Jemen.

I det syriska fallet är det primärt viktigt att återupprätta rättsstatens principer och återställa rättigheter för dem som lidit under den tidigare Al-Assad-regimen. Detta innefattar att ställa de ansvariga för krigsbrott och andra allvarliga övergrepp inför rätta, även om många offer har flytt landet. En positiv faktor är att den nya administrationen leds av Ahmad Al-Sharaa hittills lyckats kontrollera spontana hämndaktioner, vilket är en bedrift på säkerhetsmässig nivå.

Samtidigt är kravet på rättvisa och ansvarsutkrävande från det syriska folket starkt. Utan en process för övergångsrättvisa riskerar den nya regimen att sakna legitimitet och folkligt stöd, eftersom medborgarna inte kommer att känna att deras moraliska och materiella rättigheter respekteras. I detta avseende utgör den Alawitiska sektens, från vilken den tidigare presidenten Bashar al-Assad tillhör, krav på allmän amnesti. En särskilt utmanande aspekt som övergångsregeringen måste hantera. Dessa krav uppfattas som svåra och avlägsna från offren och revolutionärernas perspektiv.

Den nya administrationen i Syrien lovade att upprätta en preliminär lista över ansvariga höga ämbetsmän och säkerhetstjänstemän, som har begått krigsbrott mot den syriska befolkningen under konflikåren. Utmaningen blir att balansera kravet på rättvisa med behovet av nationell försoning och stabilitet. Där implementeringen av social rättvisa handlar inte om hämnd, utan snarare om att ställa de främsta ansvariga för krigsbrott och systematiska kränkningar inför rätta.

Sammanfattningsvis utgör frågan om övergångsrättvisa en central del i den syriska övergångsprocessen. Att hantera detta på ett sätt som tillgodoser offren och folkets rättmätiga krav, samtidigt som stabilitet och nationell försoning upprätthålls, blir en av de största utmaningarna för den nya regimen.

Slutsatser

Syrien befinner sig i ett avgörande skede i sin historia, där landet står inför valet att antingen bygga en stabil stat genom ett omfattande nationellt projekt, eller riskera att falla djupare in i kaos och inre konflikter. För att navigera genom denna kritiska period krävs det att alla berörda parter fattar strategiska och avgörande beslut.

Först och främst är det avgörande att häva de internationella sanktionerna som har förlamat landets ekonomi. Detta kräver diplomatiska ansträngningar för att vinna internationellt erkännande. Samtidigt måste säkerhetsstrukturen återuppbyggas för att skydda allmänheten och respektera mänskliga rättigheter. Detta inkluderar att samla in spridda vapen och omorganisera armén utan att upprepa tidigare misstag.